Operationen, och dagarna efter

11 mars gjorde Ester sin första operation. Vi fick följa Ester, där hon låg i sin säng in mot operationssalen. Den lilla kroppen, det lilla hjärtat. Då var det många tankar i mitt huvud. Vi gav henne en kyss och sa att vi älskade henne. Då öppnade Ester sina små ögon, som hade varit så trötta det senaste dygnet, hon tittade på oss. Det var som hon ville säga att det kommer gå bra, den blicken glömmer jag inte.
För ett dygn sedan var allt så bra, nu hade ens dag vänts upp och ner. Jag visste inget om hjärtfel, skulle Ester bli helt frisk?
Första operationen gick ut på att vidga och förstärka aortan ut från hjärtat och att sätta en "gummisnodd" (kallas bandning) på ådran till lungorna. Esters hjärta pumpade alldeles för mycket blod till lungorna innan.

Fyra timmar senare ringde äntligen telefonen. Operationen var över, och Ester låg på övervakningen. Var lite nervös när vi gick in för att se vår älskling, visste inte hur hon skulle se ut.
Men hon var fin, vår ängel, det var så gott att se henne, samtidigt gjorde det så ont i mig. Hon var ju så liten vår Ester, tänk att den lilla kroppen ska behöva vara med om något sådant.

Dagarna efter gick vi mellan vårat rum, matsalen, pumprummet (jag pumpade mig ofta, ville amma Ester igen), och Esters säng. Det var långa dagar. Nu såg vi fram emot att få hålla Ester igen, att hon skulle bli så stark att vi fick flytta från övervakningen och att hon sulle få slippa sondmatas.
Fem dagar efter operation fick vi äntligen hålla vår ester,
något som är så självklart för nyblivna föräldrar, men något vi inte gjort på fem långa dar.
Ester äter varannan timme och den 15 mars klarade Ester att dricka 25 ml ur en flaska, det var ytterligare ett steg närmare hem. Efter ytterligare några dagar åt hon 40 ml av mig =). Då jublade vi alla.

Innan vi fick åka hem till Eline, som vi saknat så, var Ester syremättning tvungen att vara stabil. Hon ska ligga mellan 73 och 80, (vi har 100) och under 65 behöver hon ha syrgas. Några dagar innan vi sulle få åka hem var inte hennes mättning bra, från att vara stabil låg den nu mellan 57 och 70. Vi fick därför vara kvar lite längre. Sent en kväll då jag skulle säga god natt till Ester satt jag och pratade med henne, berättade för henne att hennes mättning var tvungen att stiga, att jag så gärna ville komma hem. Där bad jag en bön, jag bad att Esters mättning sulle stiga och bli stabil,att jag saknade Eline så och ville hemm till henne, att jag inte orkade så många dagar till i denna miljö...Då hade hennes mättning varit dålig i några dagar.
När jag kom till henne den natten, (skulle amma), sa en sköterska att hennes mättning hade blivit bra, det låg på över 70! Även på morgonen var den bra, och på dagen. Under det dagliga läkarpratet hade läkaren inte någon förklaring på varför hennes mättning hade vänt den natten. Inom mig tackade och log jag, jag visste ju...
Två dagar senare fic vi åka hem, äntligen, samtidigt var det lite skrämmande, nu skulle vi ta ansvar för Ester, vi skulle ge henne medicin(tre mediciner fyra gånger dagligen)
Ester är min dotter, så självlart älskar jag henne, men samtidigt har jag svårt att ta till mig henne, jag är nog så rädd att bli för ledsen och sårad, ifall vi inte
kommer att få behålla henne.

Esters första vecka

Måndagen den 2 mars 2009 var en underbar dag. Eline blev storasyster, och vi blev
välsignade med ännu en fantastisk dotter, Ester. Vår Ester.
En liten flicka på 3025g. Så välskapt och så söt. Den lycka när barnet man burit i nio månader ligger intill bröstet är obeskrivlig. Det är så fantastiskt.

På läkarbesöket dagen efter hördes ett litet blåsljud på Esters hjärta. Antagligen bara ductus klaffen som inte stängts, (vilket den brukar göra i samband med födseln, men för en del efter någon dag). Det bokades tid till ultraljud veckan efter för att se om den stängts.

Vi åkte hem. Det var så gott att komma hem, nu var vi en familj på fyra!
Eline var stolt och allt gick så bra. Ester bara sov och åt, som de flesta nyfödda gör. Och vi tänkte att vi fått ett lugnt litet barn, till skillnad från sin syster som hade kolik..
Efter att varit hemma någon dag drog vi in för "föllingspröve", samtidigt bad vi en läkare lyssna på henne ifall blåsljudet var borta, så vi skulle slippa åka in om någon dag igen (då vi har en timme enkelväg). Tre stycken lyssnade på Ester, och blåsljudet fanns fortfarande kvar, men vi fick åka hem...
Kvällen innan vi åkte in på röntgen andades Ester 89 andetag/ minuten ( testa, det är riktigt jobbigt) Man kan säga att Ester den natten åkte ett väldigt långt vasalopp...
Nu efter förstår jag inte att jag inte tänkte att något måste vara fel på vår Ester.

Vi drog in hela familjen för att få höra att ductus klaffen hade stängts sig, trodde vi..
Tisdag 10 mars kom att bli en dag jag aldrig kommer att glömma. Ultraljud togs på Ester, sedan gick allt så fort. Jag minns allt så väl i bilder, men nästan inget av det som sades. Jag minns att Eline satt i fönsterkarmen och åt kex, Peter satt bredvid henne på en stol. Jag stod bredvid Ester, jag minns orden: Hon har hjärtfel och hon måste opereras.Då stannade på något sätt tiden,kommer vår älskade Ester dö?
Fler läkare och sköterskor kom. Prover togs, och p.g.a Esters hjärtfel fick inte ductusen nu stängas, därför gavs mediciner. Ambulansen kom. Jag och Ester åkte ambulans in till rikshospitalet, Peter och Eline åkte i bil efter. Där hamnade Ester på nyfödd intensiven, där låg hon vår älskling med slangar runt sig. Den kvällen blev vi tillfrågade om vi ville döpa Ester, vi tackade nej då vi tror att Ester är i Jesu famn ändå...